Arbetet med linberedning, från skörd till spinnbara fibrer, var ett synnerligen arbetskrävande och tidsödande arbete, som mestadels utfördes av kvinnor. Linberedningens steg var många: skörda, torka, repa, röta, torka, bråka, skäkta, häckla och spinna.
Skörda
Linet var färdigt för skörd då stjälkens nedersta del gulnat. För att få så långa fibrer som möjligt tog man upp hela plantorna med rötterna, linet rycktes upp med roten.
Torka
Små mängder lin torkades upphängda på stänger eller över en gärdesgård. Större skördar torkades på hässjor.
Repa
Fröhusen repades bort i linrepan, en grovtandad kam. Man drog de torkade linkärvarnas toppar genom linrepan. Fröna togs tillvara som utsäde till nästa år.
Röta
Linet tilläts att ruttna, vilket löste upp bindningarna mellan tågan (överhuden) och skärven (den vedartade kärnan), tills man kunde frigöra tågan. Tågan är de spinnbara fibrerna. Linet breddes ut på en äng för att bli vått av daggen. Alternativt kunde det sänkas ner i något dike eller i en vattensamling. Denna process kallas rötning och gjorde att lintågorna (överhuden) till viss del lossnade från skärven, stjälkens vedartade delar.
Torka
För att få halmen tillräckligt torr och spröd efter rötningen torkades linhalmen över en lingrop.
När det blev en ordentlig glödbädd på botten i gropen lades linknippen på käppar över.
Bråka
Linets stamdelar bröts sönder i centimeterlånga bitar (skävor) i en linbråka, för att tågan skulle skiljas från skärven.
Skäkta
Linet hängdes över en skäktstol. Med ett fast grepp hölls linet fast med ena handen, och med den andra handen slogs med skäktekniven mot linet för att avskilja linfibrerna från skärven. Under skäktningen lossnade även korta linfibrer, blånor. Blånorna insamlades och spanns tillsammans med längre fibrer till lingarn.
Häckla
Linet drogs hastigt över häcklans sylvassa spikmatta och den sista skärven togs bort. I häcklan fastnade de kortare blånorna och de långa tågorna var kvar i handen. Efter en korrekt häckling hade man en bunt mjuka, glänsande blanka linfibrer som kunde spinnas till garn.
De grövre linfibrerna som frånskiljdes vid skäktningen och häcklingen kallas blaggarn eller blånor. De bestod av kortfibriga, men spinnbara lintågor som tillvaratogs för spinning av blångarn till blaggarnsväv, ett ojämnt och strävt tyg, som användes till arbetskläder, bolstervar och vardagslakan. De användes även löst som stoppning i kuddar, madrasser o d. Blånor, ospunna linfibrer användes till drevning av båtar och mellan stockarna i timmerhus, samt inom rörmokeri.
Skäktstol Invnr 378
Skäktkniv Märkt AR Invnr 274
Linbråka Invnr 295
Linrepa Invnr 377
Linhäckla Invnr 1856
Ursprungliga byggnader
Nyuppförda byggnader
Hitflyttade byggnader
Kulturlämningar
Linblommornas visa
Linblommor blyga, linblommor blå,
sommarvind susar i solen.
En gång skall vävstolen dunka och slå,
skytteln gå
med finaste lintråd på spolen.
Linet skall skördas och rivas för hand,
blötas och hängas på hagen,
blötas och rötas och stötas ibland,
dragas i land,
hänga ett halvår på hagen.
Linet skall sedan till linskäkten gå,
häcklas och borstas och skäktas,
frias från stjälkarna grova och grå,
lintottar små
som finaste silke skall skäktas.
Spinnrocken surrar, och nystkronan går,
flitiga fingrarna tvinna,
linhuvud höga på spinnrocken står,
nystkronan går,
flitiga fingrarna spinna.
Text Georg Granberg
Linet blommar under juli
När linhalmen legat ute för rötning måste den torkas för att bli tillräckligt torr och spröd, så att den kunde bråkas. Linhalmen torkades över lingropen. Tidigt på morgonen när linet skulle bråkas gjorde man eld i lingropen. Det fick brinna så att det blev en ordentlig glödbädd på botten. Ett galler av käppar, ofta hassel, lades över gropen och små knippen av linhalm lades på gallret. Medan linet ännu var varmt bröts linets vedartade delar sönder och de sega tågorna frilades i en bråka. Det var ett ansvarsfullt uppdrag att sköta lingropen. Föll ett par strån ner på glöden kunde elden blossa upp och förstöra linet.
Lingropen är belägen vid Domarvik öster om Björkavägen.
Koordinater N 58°09,911' och E 16°18,149'.
Lin odlas för två olika ändamål; som oljeväxt och som spånadslin. Oljelinet är lågväxt och rikt förgrenat. Dess frön pressas till linolja. Spånadslin har långa strån, upp till en meter höga, utan förgreningar. Stråna bereds till spinnbara fibrer i en omständlig process.
Lin är en av de viktigaste kulturväxterna och ett av de äldsta materialen som använts till framställning av textilier. I Sverige har lin odlats från 800-talet f. Kr., och framförallt odlats småskaligt för husbehov.
Copyright © All Rights Hannäs Hembygdsförening
2024-10-13
Webmaster sonja.palmberg@gmail.com